LYSSNA OCH LÄS

FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN...

...var jag och min pappa ute och vandrade längs en del av södra Bohusleden. Det var helt fantastiskt! Att bara gå kilometer efter kilometer, kroppen tuggar på i sakta mak och tankarna vandrar fritt.

Du som varit ute och vandrat känner kanske igen hur det snart infinner sig en tyst överenskommelse; det är trevligt att prata, och kommer ett samtalsämne upp är det välkommet, men det är inte nödvändigt. Stundtals kunde vi gå längre sträckor utan att utbyta ett ord och andra stannade vi upp, lyssnade på naturen, kommenterade något vi såg eller bara lät oss fascineras över vilken fantastisk skapelse vi får vara en del av.

När vi sen kom tillbaka till Göteborg slogs vi direkt av en stor skillnad. Tempot.

Vi hade omedvetet skruvat ner vårt tempo. Bara dagar tidigare var vi på samma plats och tänkte inte alls på hur fort allt gick. Vi var vana vid samma tempo, men efter bara några dagars natur och avstängda telefoner slogs vi av hur snabbt allt gick.

Jag tror vi matas med så många lögner om hur vi bör leva. Hur livspusslet måste läggas, alla saker man måste göra för att vara lycklig, alla statusprylar som måste införskaffas, alla jobb som ska tas, alla uppdateringar som måste göras osv, osv.

Väldigt sällan dåliga saker i sig, men som samlad klump ett ofantligt ogräs som växer upp och täcker solen.

I Ps 91 skriver psalmisten om att få ”Vila i den Väldiges skugga”. Det är något jag försöker vänja mig vid. Att aktivt vila i Gud, pausa från allt runt omkring och bara vila.

Det kanske är en av vår tids stora utmaningar – att våga vila i den Väldiges skugga, att våga lägga annat åt sidan, våga prioritera att bara vara i och med Herren.

Vad skulle hända om vi avsatte 10 minuter varje dag till att bara vila i Gud? Helt utan krav på något att göra, men för att låta oss formas mer av Hans tempo och Hans hjärta?

Jag har ingen aning, men jag är övertygad om att det vore gott!

 

Hälsningar

Markus Löveborn

Pastor