LYSSNA OCH LÄS

SNART DECEMBER...

...och för min del tycker jag att den här hösten har gått otroligt fort. Kanske för att jag haft mycket att göra. Kalendern har varit nerklottrad med olika åtaganden, tider och resor. Det har varit en rolig och innehållsrik höst, men också slitig för min kropp.

Det är så många av oss lever idag. Vi flänger runt på det ena och det andra, ska ro iland ”projekt: livet” med en glad familj, 
snygg kropp och ett välstädat hem. Och hinna gå på gudstjänst där 
emellan. Vi ska räcka till, vara tillgängliga och balanserade så att båten inte välter. När vi brister och misslyckas är det lätt att börja tro att vi är misslyckade, för det är det den här världen signalerar.

Det finns emellertid en annan röst som säger att du inte är vad du presterar. Att du är älskad oavsett bravurer eller misslyckanden. Att du är skapad av Herren. Att du inte behöver pressa din kropp till maxgränsen. Det finns en röst som säger: ”Kom. Sätt dig här. Lyssna till mig. Stanna upp. Vila. Jag ska ge dig ro”.

Vårt stressiga sätt att leva påverkar vår Gudsbild och Gudsrelation. Vi vill gärna se resultat och få svar snabbt, annars letar vi vidare. Vi vill gärna ställa krav, göra saker på vårt sätt och på våra villkor, annars söker vi vidare. Jag tror att Gud uppmanar oss att stilla oss. För mig är det när jag stillar mig som jag hör Guds röst som tydligast. Det är när jag väl sätter mig ner, slår upp Bibeln och lägger undan mobiltelefonen som jag känner Guds närvaro som starkast. Där finns inga krav, ingen press, ingen stress. Bara Han och jag. Min längtan är att leva mitt liv i den närvaron, i den stillheten, i Guds ljus, så mycket som möjligt. Så ofta det bara går. Det kanske gör att det kommer stå disk framme när du kommer hem till mig, eller att mitt hår inte är borstat, eftersom mitt fokus ligger på något annat.

Jag vill gå ur den där båten, sluta ro och sluta prestera för att bli omtyckt och älskad. Jag vill sätta mig ner och prata med Jesus. Jag vill lyssna till Hans röst. Sanningens röst som påminner mig om att jag bara är människa, att det inte hänger på mig i slutändan, att jag har gränser för hur mycket jag klarar. Vore det inte fantastiskt om vi var fler som vågade gå ur båten? Som vågade stanna kvar i Guds kärlek istället för att haka på dagens stressiga livsstil?

”Bli stilla och besinna att jag är Gud, upphöjd bland folken, upphöjd på jorden.” Ps 46:11

 

Hälsningar

Sanna Strömsjö
Ungdomsledare